Bakläxa på åtta års planarbete och fråntagna rätten att själva bevilja bygglov. Simrishamns kommun får nu smaka på Länsstyrelsen i Skånes tuffa tag.

Av Bitte Nord, frilansjournalist

Med ett nyligen fattat beslut om tillsyn av områdena Norrekås och Örnahusen vill Länsstyrelsen att Simrishamn visar större respekt för natur-kultur –och rekreationsvärdena längs en kuststräcka utmed Hanöbukten och sätter stopp för sina omfattande bebyggelseplaner.

Tillsynsbeslutet innebär att staten genom länsstyrelsen har sista ordet i fråga om bygglov och förhandsbesked. Beslutet kommer att gälla till dess att Simrishamn presenterar ett förslag till fördjupad översiktsplan som länsstyrelsen bedömer ger fullgott skydd för riksintressena naturmiljö, kulturmiljö och kustzon.

Länsstyrelsen i Skåne har ingripit så här resolut bara två gånger tidigare. 1996 mot Klippans kommun och 2008 mot Eslöv. I bägge fallen var motivet att kommunerna inte sörjt för möjligheten att bevara kulturhistoriskt intressanta byggnader. Vid de här tillfällena var det Plan-och bygglagens kapitel 12 paragraf 4 som gjorde ingripandena möjliga. Med den nya plan-och bygglagen ryms åtgärden i kapitel 11 paragraferna 10 och 12.

Den aktuella kuststräckan söder om Skillinge är mycket omtyckt, både av en besökande allmänhet och av människor som vill bosätta sig här. När Simrishamns byggnadsnämnd kände av ett större bebyggelsetryck i början av 2000-talet fattades beslut om att planlägga området genom s k program.

Programmet blev den första källan till konflikt med Länsstyrelsen i Skåne. Programformen var inte ett godkänt verktyg i det här sammanhanget, påpekade länsstyrelsen. Den föreslagna bebyggelseutveckligen fick också underkänt. Oförenlig med riksintressena genom sin omfattning och lokalisering, konstaterade länsstyrelsen.

Samsyn saknas

Och så där har det fortsatt. Med facit i hand kan konstateras att kommunen och länsstyrelsen saknat samsyn om var det kan byggas,  hur mycket och vilken sorts regelverk som krävs. Kommunens senaste ansats till reglering av bebyggelse genom områdesbestämmelser fick lika underkänt som formen program.

-Man kan inte bestämma det, som man vill bestämma, med hjälp av områdesbestämmelser, förklarar Karin Kallioniemi, planhandläggare på Länsstyrelsen Skåne.

Beslutet om tillsyn och överprövning fattades strax före jul 2011 och ännu har länsstyrelsen inte fått några bygglov att granska inom ramen för beslutet.

Faktaruta / Historik

• 2003 Samråd om Program för Norrekås och Örnahusen med omnejd. Programmet föreslår ett antal områden för ny bebyggelse. Kommunen avser låta programmet ersätta gällande översiktsplan för området. Länsstyrelsen svarar att ökningen av bebyggda områden inte är möjlig med hänsyn till riksintressen och att planverktyget program inte är en giltig ersättning för  översiktsplan.
• 2004 Samråd om fördjupad översiktsplan Norrekås och Örnahusen med omnejd. Förslaget är i sak detsamma som i programmet. Länsstyrelsen fortsatt kritisk till ny bebyggelse.
• 2007 Utställning av fördjupad översiktsplan Norrekås och Örnahusen med omnejd. Kommunen har lagt till ytterligare områden där bebyggelse kan tillåtas. Länsstyrelsen pekar på risken för påtaglig skada på riksintressen, framför allt RI kustzon.
• 2009 Utställning 2 av fördjupad översiktsplan Norrekås och Örnahusen med omnejd redovisar ett stort antal hus uppförda parallellt med planarbetet. samt beviljade förhandsbesked och bygglov som ännu inte utnyttjats. Med utgångspunkt i dessa nya hus och byggrätter föreslås ytterligare bebyggelseområden som inte varit aktuella tidigare under processen. Länsstyrelsens kritik mot en omfattande utbyggnad och frikostighet med förhandsbesked, utan stöd i en antagen FÖP, är kraftig.  Inga nya bebyggelseområden utan föregående detaljplanering, menar man.
• 2010 maj Länsstyrelsen gör tillsynsbesök i Simrishamn. Kommunen uppmanas att stryka nytillkomna bebyggelseområden. Länsstyrelsen bedömer deras skada på riksintresset kustzon som påtaglig. Kommunen uppmanas neka bygglov och förhandsbesked med hänvisning till förarbetena till Miljöbalkens 4:e kap.
• 2010 dec Länsstyrelsen får veta att kommunen avser att anta FÖP utan att göra de ändringar som Länsstyrelsen begärt. Länsstyrelsen befarar därför ytterligare bygglov och förhandsbesked med stöd av översiktsplanenoch utanför den statliga kontroll som en detaljplaneprocess innebär. Kommunen informeras om att konsekvensen av antagande av FÖP blir att Länsstyrelsen ingriper med beslut om överprövning för att säkerställa den statliga kontrollen i området.
• 2011 april Kommunen har avbrutit översiktsplanearbetet och i stället börjat arbeta med områdesbestämmelser för att tillgodose sitt behov av juridiskt bindande bestämmelser. Länsstyrelsen påpekar, dels att områdesbestämmelser inte ger möjlighet att säkerställa områdets riksintressanta miljöer, dels att a l l ny bebyggelse i området riskerar att skada områdets värden.
• 2011 sep Samråd om Områdesbestämmelser för Norrekås och Örnahusen medomnejd. Innehållet är detsamma som vid utställning 2 och bemöts av länsstyrelsen med samma invändningar som tidigare. Än en gång konstaterar Länsstyrelsen att områdesbestämmelser inte är rätt verktyg. Sådana kan inte freda områdenfrån ny bebyggelse, vilket föresvävat Simrishamns kommun. De kan heller inte användas – utan att ha stöd i en översiktsplan -för att föreslå nya bebyggelseområden.
• 2011 dec Länsstyrelsen beslutar om Tillsyn över kommunala beslut om lov och förhandsbesked i Norrekås och Örnahusen med omnejd enligt PBL kap 11 paragraferna 12 och 10 ( ersätter 12:4 i gamla PBL). Beslutet innebär att byggnadsnämnden i Simrishamn ska skicka alla beslut om lov och förhandsbesked till Länsstyrelsen för granskning och eventuell överprövning.

Motiverade invånare lever grönt

Be Green Umeå har av Kommunaltekniska föreningen utnämnts  till ”2011 års kommunaltekniska projekt”  Projektet tilldelades även priset ”Årets marknadsförare 2011” av Marknadsföreningen i Umeå .

Av Emma Ödling

Be Green Umeå heter Umeåregionens kontor som driver projektet Green citizens of Europe – innovative tools and methods for interactive and co-creative citizens.

Projektet består av ett stort antal aktiviteter spridda i tiden över fyra år. Bland annat ska projektet hitta nya lösningar för samåkning. Något som ska motivera och underlätta framför allt för de invånare som saknar alternativ till bilen för sina dagliga resor. Projektet ska även testa ett hyrcykelsystem vid strategiska transportnoder som ger nya möjligheter att resa hållbart för de som pendlar till Umeå med kollektivtrafik.

Projektet skapar möjligheter att utveckla mobilitet och tillgänglighet, så  att regionens  invånare kan resa hållbart mellan arbete och bostad,

men även förutsättningar för att bygga upp attraktiva boendemiljöer    med effektiv energi- och resurshushållning .

Tillsammans med det kommunala bostadsbolaget Bostaden utvecklas metoder att redovisa de boendes individuella energianvändning i samband med mätning av t.ex. el och vatten i 500 lägenheter. Vi ska också bli bättre på att informera medborgarna om effekterna av deras återvinningsinsatser.  Nya lösningar ska motivera ett gott beteende hos hyresgäster när det gäller avfallshantering. Det är en stor utmaning att ändra invånarnas beteende när det gäller färdmedelsval, energi och avfall. Målet är att det ska vara lätt och roligt att leva hållbart.

Morot istället för pekpinnar

Genom roliga och humoristiska kampanjer ska projektet väcka nya tankar i stället för att skuldbelägga människor. Konkreta aktiviteter ska visa på alternativ för målgruppen. Det handlar om att låta människor prova på något nytt under en period.  Aktiviteterna bygger ofta på en tävling, ibland mellan arbetsplatser och ibland mellan enskilda medborgare, för att hålla motivationen uppe.

Även om vi använder oss av kampanjer som kan uppfattas som oseriösa är målet alltid mycket allvarligt. Allt är en del av en strategi som har fungerat väldigt bra för oss.

Bakgrunden är luften

Bakgrunden till Be Green Umeå är att vägtrafiken i Umeå tätort orsakar oönskade luftföroreningar. Föroreningarna överstiger de tillåtna gränsvärdena för kvävedioxid i Sverige och anses farliga för invånarnas hälsa. Umeå kommun har i samarbete med flera nationella myndigheter och organisationer tagit fram ett åtgärdsprogram för att minska vägtrafiken och utsläppen. En del i åtgärdsprogrammet är ombyggnationer av de två Europavägarna (E4 och E12) som idag går rakt igenom staden. Istället byggs nu en ringled runt staden. En annan del i åtgärdsprogrammet är att öppna ett kontor som jobbar med beteendeförändring och marknadsföring av hållbart resande, idag projektkontoret Be green Umeå.

Genom miljöprogrammet ”LIFE+” har EU-kommissionen beviljat pengar till projektet ”Green Citizens of Europe”. Ett projekt som bedrivs från 1 oktober 2010 till 31 mars 2015. Umeå kommun får tillsammans med flera lokala, regionala, nationella och internationella partners totalt 2,6 miljoner euro. Pengar som bland annat ska användas för att visa hur man kan tolka och omsätta miljöpolicys till konkret handling som motiverar och hjälper medborgare att ändra beteende.

Sprider goda exempel

Ett av delmålen i projektet handlar om att sprida goda exempel och arbetssätt  så att fler kan få användning av det som projektet utformar. För att göra det enkelt för andra att se vad som sker i projektet har hemsidan www.greencit.se skapats. Där kan vem som helst följa de olika aktiviteterna steg för steg och ta del av allt material som tas fram. Dessutom sprids kunskapen vidare vid två konferenser för att regioner i Europa ska kunna utbyta erfarenheter. Den första hölls i Åbo, Finland, våren 2011 och den andra kommer att hållas i Umeå i samband med nordiska ministerrådets konferens under hösten 2013.

Emma Ödling är projektledare för Be Green Umeå

”Största investeringen sedan Stålverket”

Kylan var för en gångs skull en fördel när Facebook valde Luleå som bas för sitt nya europeiska datacenter. Det kommer att serva 800 miljoner använare.

Av Anders Bylund och Lena  Segerlund

- Efter en omfattande process där vi undersökt alternativ i hela Europa kom vi fram till att Luleå hade den bästa helhetslösningen, med ett klimat väl lämpat för naturlig kylning, tillgången till förnyelsebar energi, bra mark, välutbildad arbetskraft och ett starkt och engagerat företagsklimat, säger Tom Furlong, ansvarig för nyetableringar på Facebook.

För två år sedan började Luleå arbeta med att locka internationella IT-bolag till regionen. Kommunen, Luleå Näringsliv AB och Invest Sweden har tillsammans arbetat hårt för att få till stånd Facebooks etablering i Luleå, som blir en milstolpe i stadens historia.

Den 27 oktober offentliggjorde Facebook att de ska bygga sitt tredje egna datacenter i Luleå. Datacentret blir bolagets första i Europa och kommer att serva över 800 miljoner Facebookanvändare. Datacentret blir det största i sitt slag som byggts i Europa och det nordligaste i världen av den har storleken.

”Det här är den största enskilda investeringen i Luleå sedan stålverket byggdes 1940. Det här är början på en helt ny och digital industriera för hela vår region, som i och med etableringen blir en nod för datatrafik i hela Europa”, säger Karl Petersen, kommunalråd i Luleå.

Därför Luleå

Facebook valde Luleå för regionens unika egenskaper. Luleå ligger på samma breddgrad som Fairbanks i Alaska och kylan har varit en nyckelfaktor bakom Facebooks val av plats. I Luleåregionen finns under större delen av året lättillgänglig naturlig kyla i luften som behövs för att hålla nere temperaturen i serverhallarna.

Luleå har sina rötter i massa-, gruv- och stålindustrin, som fortfarande är viktig for regionen. Basindustrins hårda krav på elförsörjning har under åren skapat ett driftsäkert och beprövat högspänningsnät som nu är en stor konkurrensfördel i kampen om framtidens industrier.

- Att Facebook kommer till oss är ett bevis för regionens kvaliteter och en enorm laginsats från alla inblandade. Luleå har ställts mot mängder av alternativ och när det gäller den här typen av investeringar så chansar man inte”, säger Matz Engman, VD Luleå Näringsliv.

En av nycklarna till framgången har varit det täta samarbetet mellan kommunala förvaltningar, energibolaget och näringslivsbolaget. Tillsammans har vi klarat av att leverera lösningar på Facebooks högt ställda krav. Vi har jobbat med parallella processer genom hela projektet och på så sätt lyckats korta ner tiderna väsentligt. Dessa värdefulla erfarenheter tar vi nu med oss till kommande projekt.

- Luleå kommun, Näringsdepartementet och Invest Sweden har varit övertygande under hela processen och hjälpt oss att fatta det här beslutet. Vi ser fram emot att bli en del av lokalsamhället och arbeta tillsammans med Luleå for att ge snabbare, mer tillförlitlig och robust service till människor runt om i världen som förlitar sig på Facebook för att hålla kontakten med vänner och dela information, säger Tom Furlong.

Det största i sitt slag

Datacentret blir det största i sitt slag i Europa och bestå av tre serverhallar med en area på 28 000 m² vardera vilket motsvarar drygt 11 fotbollsplaner. Bygget sker i tre etapper och den första är redan påbörjad. Den första serverhallen ska vara i drift om ett år och hela anläggningen väntas vara klar 2014. En stor del av trafiken från världens 800 miljoner Facebookanvändare kommer då att hanteras i det nya datacentret.

Totalt innebär projektet att flera miljarder kommer att investeras inom de närmaste tre åren och att 300 årsarbetstillfällen kommer att skapas bara under byggnationen.

Vad är ett datacenter ?

Investeringarna i datacenter världen över är 2010 – 2011 omkring 200 miljarder kronor och beräknas växa till 230 miljarder under de kommande 12 månaderna (DCD Industry Census 2011). Utvecklingen drivs av att alltmer av både företag och privatpersoners data ligger i stora datahallar – det så kallade molnet – snarare än som förr på hårddiskar på lokala datorer och servrar.

Ett datacenter fungerar som en jättedator. Där huserar tusentals dataservrar som genom att arbeta tillsammans kan processa stora mängder datatrafik. Servrarna är länkade med omvärlden via fiberoptikkablar, och kan på så sätt använda sin samlade kapacitet för att göra omfattande beräkningar för att få tjänster på webben – till exempel Facebook – att fungera.

När du använder Facebook, till exempel för att uppdatera din status eller kommentera vänners bilder och filmer, tar servrarna i Facebooks datacenter emot och beräknar dina önskemål så att själva handlingen upplevs som direkt i samma ögonblick du utför den. Med 800 miljoner användare världen över och mer än 100 miljoner bilder som laddas upp varje dag, är det enorma mängder data som behöver processas av Facebook varje dag.

Facebook sätter regionen på världskartan som i och med etableringen blir en nod föor datatrafik i hela världen. Luleå kommer att marknadsföras som The Node Pole när fler aktörer i branschen ska bearbetas. Namnet ska återspegla regionens nordliga position och det faktum att platsen nu blir en knutpunkt för datatrafik i hela Europa.

”Vi hoppas att andra globala företag ser vår regions inneboende kvaliteter och väljer att följa i Facebooks fotspår i framtiden. Vi vill bli ett riktmärke, en pol, for högteknologisk och energikrävande verksamhet. De har gjort en metodisk undersökning av platser i hela Europa och kom fram till att Luleå var den allra bästa”, avslutar Karl Petersen.

Anders Bylund arbetar på Stadsbyggnadskontoret i Luleå kommun.

Lena Segerlund finns hos Luleå Näringsliv AB.

Facebook till Luleå
Stockholmarna tar Sjövägen
Simrishamn fråntogs rätten att ge bygglov 18 kommuner i bygglovallians

TEMA STADSUTVECKLING

Tammerfors: Spektakulär multifunktion

”Latte-ekonomi” styr städernas utformning

Hamnexpoatering I Norra Djurgårdstaden

3D-planering i Trollhättan

Ground Zero till Tammerfors?

En multifunktionsarena, omgiven av spektakulära höghus, ska byggas i centrala Tammerfors. Arkitekt är amerikanen Daniel Libeskind, som fick bakläxa på sitt förslag för Ground zero, platsen för terrorattacken i New York 2001-9-11.

Av Markku Björkman

Finlands andra stad, Tammerfors, genomgår ett arkitektoniskt lyft. Flera strandnära bostadsområden med hisnande utsikt har byggts och en gammal fabriksbyggnad har omvandlats till exklusiv galleria.

Nu får staden även en modern multifunktionsarena, ritad av Daniel Libeskind, som också ligger bakom de särpräglade höghusen som ska omgärda arenan, och som kommer att ge Tammerfors stadskärna en ny profil.

Tammerfors är Finlands näst största stad, med drygt 210 000 invånare. Trots det attraktiva läget på en smal landtunga mellan två stora sjöar betraktades arbetar- och industristaden Tammerfors länge som arkitektoniskt slätstruken.

Staden byggdes upp kring forsen Tammerkoski. Här byggdes James Finlayson i början på artonhundratalet Nordens största textilfabrik.  Den hade avgörande betydelse för Tammerfors utveckling till industristad.

Stadens centrum präglas av forsen samt industribyggnaderna i tegel, vattenkraftverken och de gröna parkerna längs stränderna. Det råder en bred enighet om värdet av att bevara de industribyggnader som är centrala i stadsbilden.

Det är framför allt i tre stadsdelar som nya moderna bostadshus har byggts, varav en  direkt vid vattnet. Samtliga hus har stora inglasade balkonger med sjöutsikt och egen hamn för fritidsbåtar.

Landmärke

De flesta städer vill ha ett eget landmärke, helst ritat av en välkänd stjärnarkitekt. I Tammerfors är den nya arenan tänkt att bli en symbol för den framgångsrika postindustriella staden.

Under ishockeymatcher kommer arenan att ha en kapacitet för ungefär 11 000 åskådare och under konserter upp till 14 000. Arenan har 50 loger samt drygt 700 parkeringsplatser.

Det ganska ringa antalet parkeringsplatser indikerar att det är meningen att man bör komma till arenan med allmänna kommunikationsmedel, vilket är både praktiskt och ekologiskt då arenan är placerad mitt i centrum vid järnvägsstationen.

Enligt branschens förståsigpåare  kommer komplexet att klart överglänsa den nuvarande nationalarenan i Helsingfors, även om den rymmer färre åskådarplatser.

I motsats till Helsingforsarenan är den dessutom mera lättillgänglig för kollektivtrafik eftersom den byggs ovanpå järnvägen. En tanke är att bygga en direktförbindelse till arenan från buss- och järnvägstationen.

Ovanför spårområdet skapas ett omfattande kontors- och bostadskomplex, inklusive en skyskrapa, på drygt 60 000 kvadratmeter och en centralarena på närmare 50 000 kvadratmeter. I komplexet inryms 1500 arbetsplatser, 260 bostadslägenheter och ett hotell med 250 rum.

Alla dessa funktioner stöder varandra, vilket betyder att arenan kan fungera även då inget större evenemang är på gång. Arenans karaktär som evenemangs- och underhållningscentrum kommer att dra till sig fler aktörer och man väntar sig att området kring arenan piggar upp tammerforsbornas liv samt förebygger att centrum ödeläggs på kvällarna.

Företaget Tampere Central Arena AB samt byggföretaget NCC är huvudansvariga för projektet. Tammerfors stad och Statens Järnvägar har också spelat viktiga roller i förverkligande av projektet.

-Vårt samarbete med Libeskind har varit utmärkt. Hans vision har slagit oss med häpnad, säger Tero Estovirta, chef för NCC i Tammerfors.

Inte bara idrott

Arenan beräknas stå färdig vårvintern 2013 och målet är att ishockey -VM i maj 2013 kan spelas i den nya arenan.  Den behövs också för allt fler internationella kulturhändelser och andra arrangemang.

Av inkomsterna kommer 54 procent från ishockey och 46 % från andra tillställningar.

Arenan strävar enligt projektledaren, Rikard Bjurström, efter att i större utsträckning fungera som ett underhållningscentrum än bara en idrottsarena.

Enligt en undersökning som gjorts av Tammerforstidningen Aamulehti stöder en stor majoritet av de tillfrågade Libeskind – projektet. De flesta är överens om att det behövs en ordentlig ansiktslyftning i stadskärnan.

Aamulehti uppmanade nyligen på sin ledarplats Tammerfors att gripa ögonblicket, ”Tartu hetkeen, Tampere”. Det är dags, enligt tidningen, att höja målsättningen till  ”internationell nivå” . Det finns dock en del kritiska röster som anser att projektet kommer att spränga alla kostnadsramar

Förhandlingarna med privata investerare har avslutats. Det har samlats in drygt 65 miljoner euro av vilka ca. 55 miljoner är i form av lån. Det finns dock uppgifter om att det hela kommer att kosta betydligt mera. I somras beslutade fullmäktige att staden går i borgen för projektet, vilket även finska staten har gjort.

Den frågan har sysselsatt sociologen och urbanforskaren Catharina Thörn under mer än ett decennium. Vi är inne på en farlig väg med städer som byggs för ett fåtal men utestänger resten. En ”latte-ekonomi” har tagit över, menar hon.

Av Mattias Hagberg, frilansjournalist   Foto: Johan Wingborg

Ljudet från espressomaskinen dränker för ett ögonblick Catharina Thörns röst. Hon böjer sig lite framåt över kafébordet för att överrösta det skarpa vinande ljudet.

– Den tyske konstnären Christoph Schäfer, som jobbar mycket med den moderna urbaniteten, brukar säga att något hände den dagen vi började gå runt med en ”latte” i handen på stan. Vi blev lite som skådespelare på en scen. Det är nästan som om vi själva började iscensätta föreställningen om hur ett modernt och trendriktigt stadsliv skall se ut.

Chatarina Thörn har precis återvänt från en resa till Hamburg, en resa som delvis präglats av Christoph Schäfers tankar om den stadsomvandling som just nu pågår i Hamburg, och som han sammanfattat i boken The City is our Factory.

– Christoph Schäfer menar att staden i sig är den nya fabriken där den så kallade kreativa klassen kan ses som skapare av mervärde genom sin blotta närvaro och sin konsumtion, säger hon och fortsätter:

– Den här ”lattebaren” som vi sitter på just nu är ett bra exempel. Låt säga att några trendriktiga reklamare eller konstnärer brukar komma hit och dricka kaffe. Det ger ägaren till kaféet en del pengar, men det skapar också symboliskt kapital. Lattebaren är inte bara en lattebar utan också en scen, och med ”rätt” människor på plats skapas ett värde för kaféägaren. Han eller hon kan ta mer betalt eftersom stället lockar ”rätt” människor. Men det slutar inte där, och det är detta som är det intressanta: lattebaren ger också fastigheten ett ökat värde eftersom den rymmer den trendiga lattebaren med de trendiga människorna. Det betyder alltså att lattebaren och dess gäster är producenter av fastighetskapital.

Centrum för konsumtion

Det här resonemanget, säger Chatarina Thörn, kan sedan utvidgas till hela gator, stadsdelar och städer. Med ”rätt” människor, ”rätt” affärer och ”rätt” restauranger på plats skapas en aura och en atmosfär som ökar värdet på allt från enskilda fastigheter till hela stadsdelar och städer.

– Om städer förr var centra för produktion är de i dag centra för konsumtion. Därmed har staden, eller stadsdelen, i sig blivit central. Det gäller att locka till sig konsumenter, investerare och kapital.

Resultatet, menar Catharina Thörn, är ett samhälle där alla kommuner, stadsdelar och fastighetsägare tävlar om att vara ”trevligast”, ”chicast” och ”trendigast”.

Men, kan man fråga sig, vad är problemet med detta? Är det inte bra om städer tävlar om att vara trevliga? Är det inte naturligt att vissa stadsdelar framstår som mer intressanta än andra? Är det fel att gå på stan och dricka ”latte”?

– Jo, säger Catahrina Thörn, om man nöjer sig med att sitta på lattebaren och sörpla kaffe är det svårt att se några problem med utvecklingen. Men om man bara tänker efter lite grann inser man snabbt att de senaste decenniernas utveckling har en hel del baksidor.

Återigen kan kaféet vi sitter på fungera som exempel.

– Föreställ dig nu att ett gäng tanter börjar komma hit varje dag och att de trendiga reklamarna samtidigt tröttnar på att gå hit. Plötsligt har den ”rätta” atmosfären försvunnit, och med den värdet på hela fastigheten.

Fiktiva värden

Problemet med hela ”latteekonomin” är att den bygger på fiktiva värden som kan försvinna lika snabbt som de skapas. Det blir helt enkelt en sorts spekulation i symboliskt kapital.

– Det riktigt obehagliga är att detta inte bara gäller för enskilda fastighetsägare, som vill öka värdet på sina fastigheter genom att marknadsföra dem som trendiga, utan för hela städer och hela kommuner. Under de senaste två decennierna har vi sett hur alltfler städer satsar allt större summor på marknadsföring och på olika varumärkesstrategier. Kommunpolitiker över hela världen har börjat se på sina städer som företag som skall marknadsföras så att de lockar turister, studenter och kapital. Och då går någonting förlorat.

Enligt Catharina Thörn är det här en strategi som framför allt riktar in sig på kapitalstarka grupper och som nästan uteslutande färgas av ideal och föreställningar hos den vita övre medelklassen.

– Tittar man på hur fastighetsbolag och kommuner bygger och på hur de marknadsför sig, så ser man att de nästan uteslutande vänder sig till just denna del av samhället. Det är som om ingen annan räknas. Det betyder att man aktivt arbetar för att utestänga en massa människor. Man bygger en stad för ett fåtal eftersom man bara ser till de kortsiktiga ekonomiska vinsterna.

Lattebaren igen. För att undvika att förlora värdet på kaféet gäller det att behålla de kapitalstarka reklamarna och hålla borta ”tanterna”. Eller med andra ord, det gäller att exkludera alla dem som inte tillför symboliskt kapital till kaféet och fastigheten. Av samma anledning blir stadsdelar och hela städer allt mer exkluderande, allt mer segregerade.

– Utestängningen kan gå till på många olika sätt. Man kan tala om en ”mjuk” och en ”hård”. I det första fallet handlar det om sättet man behandlar folk på, om blickar, miner, sättet man klär sig på och om hur man förväntas bete sig, men också om sådana saker som hur mycket det kostar att köpa till exempel en kaffe. I det andra fallet handlar det om ökad övervakning, det vill säga fler ordningsvakter eller om offentliga platser som privatiseras och görs otillgängliga för vissa människor.

Därmed skapas ett ”rent” och homogent stadsrum, fritt från friktion och överraskande möten.

– För mig är städer intressanta eftersom de är förtätade och tvingar människor från olika delar av samhället att mötas. Men det där håller på att försvinna. Vårt stadsrum spaltas upp, friktionen försvinner och städerna blir tråkigare, åtminstone i centrum.

Vem är staden till för?

Catharina Thörns intresse för städer och denna typ av exkludering föddes under hennes arbete med en avhandling om hemlösa kvinnor i början av nollnolltalet.

– Jag mötte kvinnor som beskrev Göteborg på ett helt annat sätt än många andra skulle ha gjort. Det är en vanlig uppfattning att Göteborg är en öppen och välkomnande stad. Men de här kvinnorna såg istället en stad med porttelefoner och säkerhetsvakter som stänger ute massor av människor. Jag började undra vem staden egentligen är till för? Vem som har rätt till staden?

Sedan avhandlingen blev klar 2004 är det just den typen av frågor som sysselsatt henne. I dag jobbar hon på Institutionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet och håller bland annat på med ett projekt om hur Göteborgs och Stockholms innerstäder har omvandlats under de senaste åren. Dessutom är hon en flitig debattör som gärna deltar i den offentliga debatten om stadsutveckling. Hon är inte rädd för att samtidigt vara aktivist och forskare.

– Den väg som samhället har slagit in på är farlig. Samhället blir allt mer segregerat, allt mer exkluderande. Många känner sig inte välkomna. Alla de upplopp och anlagda bränder vi sett de senaste åren är ett utslag av detta. Och vad satsar politikerna på, jo, ikonbyggnader som skall locka fler turister till staden, som om fler turister skulle lösa svåra sociala problem.

Personligen hoppas hon på en motrörelse, på protester mot utvecklingen. Något som hon såg växa i Hamburg.

– Där har utvecklingen gått så långt att vissa delar av medelklassen känner sig drabbade. De har inte längre råd att bo och handla där de vill. De börjar helt enkelt känna sig utestängda, precis på samma sätt som en massa andra mindre röststarka människor gjort länge. Tyvärr verkar det som om medelklassen måste drabbas innan den här typen av protester får något genomslag.

– Vad vi behöver är ett nytt perspektiv på stadsutveckling. Hela föreställningen att städer och stadsdelar tävlar med varandra är fel. Vi kan inte bygga ett hållbart samhälle på idén att någon måste vinna och någon måste förlora. Städer och samhällen kan komplettera varandra, det är en betydligt naturligare inställning. Det räcker inte att titta på de ekonomiska intressena. Ett samhälle är mer än ekonomi.

Ekonomin bakbinder

Samtidigt som städer och kommuner över hela världen har blivit mer utestängande, mer segregerande, är många politiker måna om att lyfta in ”vanliga” medborgare i olika projekt kring stadsutveckling. Själv deltog Catharina Thörn för några år sedan i ett medborgarprojekt initierat av Göteborgs kommun kring utvecklingen av Södra älvstranden.

– Politikernas intentioner var säkert goda, de ville få trevliga förslag på hur området kunde gestaltas, men den grupp jag ingick i valde istället att lyfta segregationen och hur planeringen av centrala stan kunde bidra till att lösa den sociala uppspaltningen i Göteborg. Vi föreslog att älvstranden delvis skulle bebyggas med billiga hyresrätter där boende i förorten skulle få förtur. Det var politikerna inte beredda på. Dessutom var de redan bakbundna av en ekonomisk logik. Södra älvstranden skulle byggas i partnerskap med privata fastighetsbolag och då fanns det givetvis inget utrymme för billiga hyresrätter.

Det mesta var med andra ord redan uppgjort när medborgarna kom in i processen. Och så ser det, enligt Catharina Thörn, ut i de flesta städer. Politikerna har lämnat ifrån sig initiativet till dominerande ekonomiska intressen.

– Ett stort byggbolag är aldrig intresserat av att lösa sociala problem. Det vill i första hand tjäna pengar. Men mitt intryck är att allt fler upptäcker problemen med den här modellen och att vi i framtiden förhoppningsvis kommer att se alternativ.

Artikeln har tidigare publicerats i Göteborgs Universitets forskningsmagasin GU-spegeln.

Ny stadsdel länkar samman stad, land och vatten

Stockholms stad planerar för en ny stadsdel i området Hjorthagen, Värtan, Frihamnen och Loudden, kallad Norra Djurgårdsstaden. Området ska bli ett av Europas största stadsutvecklingsprojekt och är i lika hög grad ett hamnutvecklingsprojekt. Stockholms Hamnar är den aktör som satt sin prägel på stora delar av området.

Av Ylva Berlin, frilansjournalist

År 2030 beräknas folkmängden i Stockholms län vara 3,5 miljoner. Norra Djurgårdsstaden kan i det sammanhanget bli en mycket attraktiv stadsdel. Många företag har gått samman i en avsiktsförklaring, för att skapa en optimal miljö för bostäder, kontor och marknad.

-Det är en stor utmaning, att länka ihop stad, land och vatten på det här sättet. De olika verksamheterna och intressenterna måste samarbeta. Färje- och kryssningstrafiken planeras att vara kvar, eftersom turistnäringen är väsentlig för hela Stockholmsregionen, säger Henrik Widerståhl, vice verkställande direktör Stockholms hamnar.
Stockholms hamnar har ansökt om att få bygga ut en pir i Värtan och flytta ut hamnverksamheten dit. En ny terminal för färje- och kryssningstrafik, till exempel Tallink och Silja Line, kallad Värtapiren, ska frigöra mark för Stockholms stad, som planerar att exploatera delar av hamnområdet.

Förra året passerade minst elva miljoner passagerare Stockholms Hamnar.

-Det betyder 5 miljarder i turistomsättning och 22 procent av besöksnäringen i hela Stockholms län, enligt Henrik Widerståhl.
Eftersom containertrafiken ökar till, från och inom Östersjöregionen, och fartygen blir allt större, så har Stockholms hamnar ansökt om att få bygga en djup godshamn vid Norvikudden i Nynäshamn. Fastighetsägare i området har dock överklagat ärendet.
Henrik Widerståhl menar att en hamn i Norvikudden har många fördelar, både ekonomiskt och miljömässigt.

-Utsläppen av koldioxid kan minska eftersom en sådan hamn skulle ta in containerfartyg med stor kapacitet. Samlastning skonar miljön och håller nere kostnaderna. En viktig aspekt är att befolkningen i Mälardalen förväntas öka kraftigt framöver, och därmed efterfrågan på produkter och transporter – på land och till sjöss.
Stockholms Hamnar anlades på 1800-talet och 1900-talet, så kapaciteten sviktar. De riktigt stora fartygen kan till exempel inte ta sig igenom den känsliga skärgården.
-Östersjön är ett intressant område med starkt handelsutbyte. Vår samarbetspartner Hutchison Port Holdings HPH, en av världens största terminaloperatörer, menar att Norvikudden kan bli en djup och isfri hamn, där betydligt fler och större fartyg kan gå in. Planerna på en ny hamn har funnits i ungefär 20 år.

Den samhällsekonomiska vinsten och nyttan har diskuterats fram och tillbaka, samt om till exempel hamnarna i Södertälje, Gävle och Norrköping Oxelösund kan ta över containertrafiken.
_ Vi klarar de volymer vi nu hanterar, men det kan ta tid att få fram en ny infrastruktur. Både Värtapiren och Norvikudden ska fungera i åtminstone 100 år. En exploatering är därför viktig, så att hela regionen kan utvecklas, säger Henrik Widerståhl.

Oljehanteringen på Loudden skulle ha varit avvecklad i år. Eftersom det inte finns något alternativ, så kommer hamnen troligen att vara kvar till år 2019.

Hamnfakta:

I början av 2000-talet antog Stockholms hamnar en plan, Vision 2015, för en funktionell hamn i samklang med stadens utvecklingsbehov. Förslaget fick en bred politisk förankring och resulterade i flera stora infrastrukturprojekt, som nu utvecklas.

I december 2008 undertecknade Stockholms Hamnar och världens största hamnoperatör – Hong Kong-baserade Hutchison Port Holdings HPH – ett avtal som ger HPH rätt att driva containerhamnen i Frihamnen, men även möjlighet att utveckla en ny containerverksamhet i Norvikudden Nynäshamn. Avtalet löper i 25 år.

Planeringen för Norvikudden är drygt 60 hektar mark (60 000 kubikmeter) – 1 600 meter kaj, 7 kajplatser och containerkranar. Med ett vattendjup på 16 meter kan riktigt stora fartyg göra snabba anlöp. Den planerade containerhamnen kan fullt utbyggd ta emot 300 000 containers per år.
Stockholms Hamnar, Kapellskär, Nynäshamn och Stockholm, ska främja sjöfarten, samt säkra varuförsörjningen till Stockholmsregionen. Frakt och gods transporteras via Ro-ro trafik och containers.

Stockholms hamnar arbetar med turism och passagerartrafik – resor till och från Stockholm med kryssningsfartyg, färjor och skärgårdstrafik. Drygt 12 miljoner passagerare transporteras varje år
Stockholms Hamnar förvaltar innerstadens kajer, hyr ut kajplatser och tillhandahåller tjänster för olika fartygstyper. Stadsutveckling, samt underhåll av hamnar och kajer, ingår i uppdraget.

Källa: Stockholms Hamnar

Norra Djurgårdsstaden

Norra Djurgårdsstaden är ett stadsutvecklingsprojekt som omfattar  258 hektar, från Hjorthagen i norr, genom Värtan och Frihamnen, till Loudden i söder. Detta sätt att

kombinera ny stadsbebyggelse med hamnverksamhet är unikt.

1. Loudden Oljeverksamheten flyttas på sikt. Marken kommer att saneras och därefter
byggs i första hand lägenheter här.
2. Frihamnen, containerhamnen Containerverksamheten flyttar till Norvikudden iNynäshamn.
Marken används till bostäder och arbetsplatser.
3. Frihamnspiren I framtiden kan Frihamnspiren byggas ut för att kunna ta emot fler kryssningsfartyg och färjetrafik.
4. Värtan I området där Siljaterminalen ligger i dag blir det ett kommersiellt centrum med butiker, kulturaktiviteter och restauranger.
5. Värtapiren Byggs ut med 84 000 kvm. Fem kajlägen kommer att ta emot framför allt färjor. Direkt anslutning till Norra Länken från piren.

Projektets mål är att skapa ett stadsområde med blandad bebyggelse för bostäder, kontor, service, hamnverksamhet, industriändamål, service, kultur och idrott. 10 000 bostäder och kontorsytor för 30 000 arbetsplatser planeras.

Om- och nybyggnationen börjar i områdets norra delar, dvs Hjorthagen och fortsätter sedan söderöver. Exakt hur hela området kommer att se ut är i dagsläget inte klart.

Många aktörer är engagerade i hela stadsutvecklingen, som exploaterings- och stadsutvecklingskontoret i

Stockholms stad håller i. Stockholms Hamnar har ett nära samarbete med dem och är sedan lång tid tillbaka den aktör som satt sin prägel på stora delar av området.

Hamnen förvaltar stora delar av marken i Värtan och Frihamnen, och bygger nu en ny pir i Värtahamnen för att koncentrera och effektivisera verksamheten och därigenom frigöra mark till ny bebyggelse som är förenlig med hamnens verksamhet. Stockholms Hamnar driver också idag en containerterminal i Frihamnen, som kommer att flyttas och utvecklas på en utbyggd hamn i Nynäshamn, Norvikudden. Slutligen driver också hamnen oljehamnen på Loudden, som kommer att flyttas för att lämna plats åt bostäder. I dagläget är det inte bestämt var den nya oljehamnen ska placeras.

Viktiga i utvecklingsarbetet är också landskapsarkitekterna, som kallats till detta väldiga miljöprojekt i ett ovanligt tidigt stadium.I en artikel i tidskriften Arkitekten beskrivs den nya generationens arkitekters syn på natur i staden; lite stökigare och vildare. Verktyget grönytefaktor har tagits upp igen, där även faktorer som sociala värden och platser räknas som miljövärden.

Barbro Larson

”Nytänkande kan lösa världens vattenbrist
Samordnad planering minskar risk för översvämning
Krisdagbok från Skellefteå
”Kommunerna måste göra riskanalyser”
Prognosbaserat underhåll

Är vi resursanalfabeter som använder dricksvatten för att spola i toaletten? I städer runt om i världen ser människor sig om efter nya lösningar för vatten och avlopp.

Av Ann-Christin Sjölander, frilansjournalist

Foto: Chris Paugh, Ann-Christin Sjölander, Thomas Henriksson

Världsvattenveckan i augusti i Stockholm handlade om ”Vatten i en urbaniserad värld”.

Brist på vatten, läckande rör, förorenade floder, dåligt fungerade avloppssystem eller inga alls. Så illa är det ställt i många av världens växande storstäder.

Floderna i Buenos Aires är rena kloaker. I Karachi i södra Pakistan dör 30 000 människor årligen av förorenat vatten. Shanghai står inför hotande vattenbrist och saltvatten tränger in i Yangtzefloden. Det visar en färsk rapport från Världsnaturfonden.

Det traditionella sättet att sköta vatten och avlopp i de stora städerna är att hämta vatten allt längre bort och bygga ut rörledningar. Sedan pumpas avloppsvattnet bort långt ifrån staden. Mexico City är ett exempel. På grund av överuttag av grundvatten har staden sjunkit och fått problem med översvämningar. Därför byggs en 62 kilometer lång tunnel under markytan, så att avlopps- och dagvatten kan forslas bort.

Men det är inte säkert att vårt västerländska system att sköta vatten och avlopp är det bästa. Det är på sina håll föråldrat med uttjänad infrastruktur, dyrt och inte anpassat till dagens behov och klimatförändringar.

– Utvecklingsländerna är inte så intresserade av att kopiera de system som vi installerade för mer än hundra år sedan, de försöker undvika våra misstag. Det finns ett behov i utvecklingsländerna att utveckla ett bättre system för vattenförsörjning, säger Jens Berggren, ansvarig för Världsvattenveckan, som anordnas av SIWI, Stockholm International Water Institute.

Decentralisering minskar sårbarheten

En trend är att i stället för stora centrala system bygga självständiga enheter inom städerna. De systemen är inte lika sårbara exempelvis vid översvämningar.

– Ett kvarter ska kunna klara sin egen vatten- och avloppsförsörjning och samtidigt vara kopplat till ett större nät. Drabbas det större nätet av vattenbrist ska man kunna exportera vatten dit och tvärtom, förklarar Jens Berggren.

– Man kanske använder regnvatten eller duschvatten för att spola toan och avloppsreningen finns i huset.

Han berättar att i Delhi måste man vid nybyggnationer även göra anläggningar för att samla upp regnvatten. På så vis kan man fylla upp grundvattenreserven och undvika översvämningar.

I Uganda fungerar våtmarkerna utanför Kampala som ett stort reningsverk för avloppet från staden.

– En reningsanläggning skulle innebära enorma kostnader, säger Jens Berggren.
Naturen ger oss ekosystemtjänster. Grön infrastruktur börjar slå igenom i allt fler städer, även där traditionella lösningar varit vanliga.

I New York orsakade dagvatten översvämningar i avloppsnätet. Staden har därför bland annat grävt djupa gropar i vissa parker, där dagvatten kan sippra ner. De slipper bygga ut ledningsnätet och ger utrymme för blommor och träd, som absorberar vattnet.

Alternativa lösningar

Ett projekt, SWITCH, som bekostats av EU-kommissionen, har mängder av alternativa lösningar. Allt från snålspolande toaletter, återanvändning av disk- och badvatten till att förse trottoarer med porösa hål där dagvatten silar igenom, ja till och med separata ledningar i husen för olika ändamål. Avloppsvattnet tas till vara och dagvatten ses som en resurs.

Det förekommer redan nu, exempelvis i Peking, att ”gråvatten” från disk och bad används till att tvätta bilar. I Lobatse i Botswana använder en av sjukvårdsklinikerna vatten från diskhoar och tvättställ till att bevattna en trädgård alldeles intill kliniken.

SWITCH – projektet vill se mycket mer samarbete mellan stadsplanerare och olika intressenter, alltifrån konsumenter till chefer på vattenverken. Syftet är att få ett mer integrerat synsätt på vattenfrågorna.

Det vill även professor Alfredo Brillembourg, som vill få arkitektkåren att tänka i nya banor.

För tio år sedan var han med och grundade tankesmedjan Urban Think Tank (U-TT) i Caracas i Venezuela.

Han tycker att den västerländska arkitektkåren fokuserar för mycket på ”form”, på att hellre vilja rita tjusiga operahus, än att skapa socialt hållbara stadsbyggen tillsammans med invånarna.

Nu har hans tankesmedja skapat en verktygslåda för stadsplanering i slumområdena i Caracas
där 40 procent av stadens invånare bor. Verktygslådan bygger på vad invånarna har behov av.
Deras hus ligger på sluttningar och de ville inte ha sina hus eller gångstigar förstörda
av nya vägar, så i stället har de nu fått en bergbana. De samlar regnvatten och husen
har utrustats med torra komposttoaletter.

Vattenstress

Jens Berggren tycker att u-länder och i-länder börjar närma sig varandra när det gäller att tänka nytt.

På millenniumdomen i London samlas regnvatten och används för att spola toaletterna. Och i Sverige har vi börjat använda avloppsvattnet i reningsverken till att producera biogas till lokalbussarna. Slammet från rötningen går ut på våra åkrar och hjälper oss att odla våra grödor.

Sverige har ingen påtaglig vattenbrist men det har många andra länder. År 2030 kommer 47 procent av världens befolkning att bo i områden med ”hög vattenstress”.

Det fanns under Världsvattenveckan de som ifrågasatte själva tillväxtbegreppet. Ju högre standard människor får, desto mer konsumerar de. Följaktligen går det åt ännu mer vatten.

Sunita Narain, vid Centre for Science and Environment i Indien, tycker att vi borde omdefiniera begreppet tillväxt. I stället för att koppla tillväxt till ökad BNP och konsumtion, vill hon att vi tar hänsyn till sådant som har betydelse för människors välmående.

Kina, som tidigare hade tillväxt som det stora målet i sina femårsplaner, har nu som mål att hushålla med naturresurserna. Vattenbristen sätter gränser för energiproduktionen.

Nya entreprenörer

Vattenbristen har även dragit till sig nya entreprenörer. I västra USA köper företag upp jordbruksmark och erbjuder sedan stadsplanerarna inom kommunerna att få köpa vatten därifrån när bostäder ska byggas!

Till och med investeringsbanker, som den norska, har börjat engagera sig. För hur ska man våga investera i ett företag utomlands som inte säkrat sin vattenförsörjning? Därför befann sig banken på plats under vattenveckan.

Även om vi i Sverige har gott om vatten är vi beroende av det globala systemet.

– Det är lätt att bli resursanalfabet, när vattnet så självklart kommer från kranen, säger Jens Berggren.

Han vill inte komma med några pekpinnar men tycker att vi ska vara medvetna om att vår konsumtion sträcker sig långt utanför den svenska nationen. Om vi köper frukt och grönsaker från vattenfattiga områden i Syd köper vi egentligen deras vatten. 140 liter går åt bara för att tillverka olika ingredienser till en kopp kaffe.

Nästa års Världsvattenvecka ska handla om vatten och tryggad matförsörjning.

Läs mer om SWITCH på www.switchtraining.eu

Ann-Christin Sjölander är författare till bokwn Vatten – rättighet eller handelsvara. Den har ävwen getts ut på engelska och italienska.